Det har länge varit oklart vilka avgifter en myndighet ska ta ut när de lämnar ut information i elektronisk form. För att lämna ut i papper är situationen tydligt med fastställda avgifter men för elektronisk information har det varit upp till respektive myndighet att bestämma nivåerna. Slutbetänkandet från öppna data-utredningen försöker åtgärda detta och remisstiden gick ut den 29 april. Jag har kikat på de svar som kommit in från de officiella remissinstanserna. Jag var också den som satte ihop svaret från Civictech Sweden även om stora textmassorna kom från andra personer där det är värt att lyfta fram Magnus Kolsjö, Peter Jonriksson och Kristofer Sjöholm. Det är bara remissvar från organisationer som bjudits in att svara som publiceras på regeringen webbplats men Civictechs frivilliga svar finns här.
Svaret från Civictech var ganska negativt och kan sammanfattas med:
- Vi tycker inte att förlaget följer Öppna data-direktivet som är grunden
- Det är en utredning som nästan enbart utgår ifrån ett juridiskt perspektiv och bristen på kunskap om hur tekniken fungerar är uppenbar
- Man har eftersträvat ett regelverk som ser tydligt ut (men inte lyckas) men man har helt glömt effekterna som öppenheten ska leda till och vad de är värda
Min sammanfattning av alla svar finns i ett publikt Google Drive-dokument för den intresserade.
Fortsättningsvis kommer remissen hanteras av Finansdepartementet då det främst är en ekonomisk fråga. Det gör mig lite orolig då jag inte tycker det främst är en ekonomisk fråga. Det är en demokrati- och insynsfråga och storleken på avgifter kan stötta eller motverka detta. Risken är uppenbar att detta perspektiv kommer i skymundan när Finansdepartementet tar över men jag hoppas jag har fel. Nu över till remissinstansernas svar.
De enda remissinstanser som inte representerar offentlig sektor är kopplade till journalistik (med undantag för Ung Media Sverige AB). Alla de svaren är välskrivna och balanserade men det är ändå rätt anmärkningsvärt. Hela civilsamhället som regeringen har som fokusområde för sitt åtagande inom OPG saknas helt utöver det.
De officiella remissinstanserna har några tydliga gemensamma drag som jag redogör för och så finns det några svar som identifierar intressanta effekter och synpunkter som andra missat som jag lyfter fram på slutet.
Genomgående drag i remissvaren
Genomgående är att remissinstanserna är nöjda med utredningens inriktning att göra avgifter enhetligt och förutsebart. Värden om demokrati och insyn tas allt för sällan upp i svaren.
Några svar kopplar sina resonemang till det bakomliggande öppna data-direktivet men allt för få. DIGG är en av de som gör det och argumenterar för avgiftsfrihet som grundprincip och Energimarknadsinspektionen resonerar på liknande sätt i ett välskrivet svar. DIGGs svar är värt att läsas i sin helhet. Civictech Swedens remissvar har detta som kärna i argumentationen, det är tveksamt om utredarens förslag följer direktivet här. Svaren från organisationer kopplade till journalistik argumenterar också utifrån detta perspektiv vilket känns rimligt. Några svar tar upp kostnaden för att hantera en faktura (500-700 kr/st enligt Försvarsmakten) och framhåller att det är orimligt att kräva att avgifter alltid ska tas ut.
Flera svar avråder från att det ska vara ett krav att ta ut avgifter för elektroniskt utlämnande. ESV har bra formuleringar kring detta som finns i min sammanfattning av alla svar. De tror inte att förslaget kommer leda till förutsebarhet på det sätt som utredaren tänker och jag håller med. Problemet är att det är väldigt svårt att förutse hur många filer ett tillhandahållande kan komma att omfatta när man begär ut information. SLU har också bra tankar och resonemang kring avgifter och strävan att skapa så stor öppenhet och tillgång till information som möjligt.
Flera remissinstanser lyfter fram att ”fil” är ett problematiskt mått att utgå ifrån då innehållet kan variera väldigt från fall till fall. Avgifter får inte tas ut för sekretessgranskning vilket kan få konsekvenser om antalet begäranden ökar. Även utredningen redogör för problem med att utgå ifrån antal filer men väljer ändå den vägen. Flera svar tycker dock att fil är en lämplig utgångspunkt för beräkning av avgifter. Min bedömning är att dessa svar över lag är mindre genomtänkta än de svar som är negativa. Det är lättare att hålla med om någons analys än att säga emot med välgrundade argument, speciellt om man inte har så mycket kunskap inom området.
Polisen noterar att det kan vara ekonomiskt fördelaktigt att begära ut en hel databas (som kan levereras som en enda fil) istället för att begära ut de delar av den man egentligen är intresserad av (men som riskerar att generera flera filer). Det finns er reell risk att det kommer leda till att myndigheter får betydande bördor med att granska information inför offentlighetsuttag och detta får man inte ta ut en avgift för. Ett tydligt exempel på att ”fil” som måttenhet riskerar att slå snett.
Flera remissinstanser anser att offentlig sektor bör bli bättre på att hantera sin information och lägre avgifter är ett incitament för att göra detta. Tanken är att man undviker att få in frågor genom ökad öppenhet eller att de blir lättare att besvara då systemen stödjer detta bättre.
Flera svar lyfter frågan om det är en bra idé att ha två olika hanteringar av överklagande beroende på om det handlar om elektroniskt eller fysiskt tillhandahållande.
Ett annat gemensamt drag i svaren är att det är svårt att bedöma vilken typ av uttag (offentlighetsuttag enligt offentlighetsprincipen eller ett informationsuttag i övrigt) det handlar om och det kommer leda till svåra bedömningar och godtycke.
FOI och Försvarets radioanstalt har intressanta och viktiga tankar om utmaningarna med digital maskning. Här märks det att det är jurister som tagit fram förslaget och att den praktiska kunskapen och insikterna har saknats. I vägledningen ”Klassa för IoT” finns en riktigt intressant bilaga om avidentifiering av information som fler borde ta till sig. Den är inte bara tillämpbar på IoT och borde lyftas upp till en mer generell nivå.
Enskilda svar värda att lyfta fram
Länsstyrelserna verkar ha samordnat sina svar och anger att granskning innan utlämnande är en betungande arbetsuppgift idag att det kommer bli värre om man får lättare att begära ut handlingar. Avgifter per sida gör idag att begäranden begränsas för att hålla nere kostnaden. Samtidigt påpekar man att fil för beräkning av avgifter riskerar att få stora konsekvenser för de som begär ut information. Det är alltså ett förslag som kommer få konstiga konsekvenser.
Tillväxtverket har inga synpunkter på förslaget. Det innebär också att de inte har synpunkter på hur det påverkar företagares tillgång till information från offentlig sektor. Det tycker jag är lite förvånade men jag kanske har missförstått deras uppdrag?
Havs- och vattenmyndigheten påpekar att de sedan länge förordat mer öppna data och pekar på ett antal problem som behöver lösas kopplat till tillgängliggörande av information.
Försäkringskassan verkar helt ha missuppfattat utredningen och säger att förslaget innebär att avgifter ska vara frivilliga när de är tvingande.
Naturvårdsverkets svar är okaraktäristiskt kortfattat och saknar analys och tillstyrker bara utredarens förslag. Förvånande av en myndighet som har en tradition av att vara drivande i frågan om öppenhet.
Riksarkivet ser att förslaget utgår ifrån att myndigheter har utlämnande av handlingar som en liten del av verksamheten men för RA är det en huvuduppgift och som förslaget ligger kommer det leda till stora utmaningar för myndigheten.
Ung Media Sverige AB för resonemang om att det kan vara billigare att lämna ut mer information än den efterfrågade om granskning av den är enkel.
Åklagarmyndigheten gör flera intressanta poänger och pekar på utmaningar med sekretessklassad information och utlämnande.
Detta inlägg diskuteras också på: